14 april 2014

Ugnspannkaka

Jag har testat några varianter av ugnspannkaka och idag lyckades jag få till en både matig och smakrik. Eftersom vi inte äter fläskkött är bacon inte ett alternativ, men en helt naturell pannkaka tycker jag blir lite väl tamt. Idag gjordes istället ugnspannkakan på riven potatis, riven morot och smeten på ägg, mjöl, mjölk och keso.

Bryn lite smör i en ugnsform, lägg i potatis och morot och häll över smeten. Grädda i ugnen cirka 30 minuter på 225 grader.

Jag tyckte det blev gott och lillkillen åt med god aptit med ett extra sug efter lingon. Till nästa gång tror jag att jag helt ersätter mjölk och mjöl helt med keso och kanske tillsätter lite purjolök.

6 april 2014

Mamma

Halvligger i soffan med en kopp kaffe bredvid mig (mestadels i mig). Jag borde ha stannat i sängen för jag är riktigt trött denna morgon, men ibland går det inte att somna om hur gärna man än vill. Istället sitter jag och funderar på vad jag ska göra denna söndag och hur jag ska få en energiboost för att orka göra det. Soffläge känns inte som ett reellt alternativ.

Våren är här och det kliar i halsen. Lillkillen verkar dock njuta fullt ut av att vara ute och äntligen har jag kunnat lämna honom på förskolan med endast en missnöjd min. Förhoppningvis blir det mindre krokodiltårar hädanefter. Det är inget roligt att lämna ett gråtande barn, även om jag (om jag får säga det själv) är tuff och går därifrån ändå. Det känns skönt att veta att han trivs bättre och kanske till och med tycker det är roligt på förskolan, speciellt när vi nu båda jobbar heltid och det blir längre dagar. Hemma är det fullt ös, snabba små ben springer påhejade av lillkillen själv, det klättras, busas och pratas. Ett återkommande ljud är bagga-bagga, och vi har (såklart) ingen aning om vad som menas. Jag fick förslag på bil igår, och kanske kan det vara det. Det som dock inte går att ta miste på är mamma, som används när man vill ha sin mamma, men även äta, sova, se DVD, gå ut, i princip till allt. Ett underbart litet ord på en lillkilles läppar såklart, även om det kan bli lite tjatigt. 

Och på tal om "mamma"... där kom det från sovrummet.

24 mars 2014

Kvällsro

Ka-boom! Hörde du ljudet när jag för första gången "på riktigt" sjönk ner i soffan? Med på riktigt menar jag utan att att ha blivit nerbrottad av en liten krabat eller behövt resa mig var femte minut, laga mat, plocka undan, byta blöja och borsta tänder i reklampausen. Att ha ett litet spädbarn är ingenting, det är först nu när förskola och jobb ska kombineras med mat, lek och allt praktiskt som jag går på knäna. Tänk om dygnet bara hade haft ynka två timmar extra, men att vi fortfarande behövde samma antal timmars sömn (för en småbarnsförälder landar vi väl runt dryga sex timmar). Tänk om...

Nu när klockan är strax efter halv tio sitter jag i alla fall i soffan, nyduschad och redo att utnyttja min egentid till max. Fjärrkontrollen inom räckhåll, boken (från förra inlägget) på bordet bredvid mig, paddan med bloggar, etc. framför mig... och sakta känner jag ögonlocken bli tunga och tröttheten komma över mig.

23 mars 2014

Efter helg kommer en ny arbetsvecka

Efter nästan en veckas VAB och en helg som bjöd på vackrare väder än prognosen hade utlovat känner jag mig redo att möta en ny arbetsvecka. Jag ser ofta fram emot att träffa mina arbetskamrater och känner mig glad över det faktum att det oftast känns helt okej att gå till jobbet. Många gånger känner jag dessutom, vid arbetsdagens slut, att jag har kunnat göra något bra för någon. Sen kunde man kanske alltid hunnit mer, gjort saker annorlunda, etc. Jag tror därför att det är viktigt att själv sätta ribban och våga känna sig nöjd med det man har lyckats uträtta under arbetsdagen. Kan man dessutom ha lite roligt och skratta tillsammans med sina arbetskamrater, så kunde det absolut varit värre.

Helgen har spenderats såväl på stan som hemma med familjen. Lördagens korta utförd till centrum för att uträtta ett par ärenden och flanera fritt fick ett abrupt slut eftersom en av oss flanerade mer fritt än de två andra. Lillkillen gick kors och tvärt i köpcentrets gångar, klättrade i trapporna, sprang på ramperna och var bara steg ifrån att ge sig i lag med rulltrappan. Skrikandes och sparkandes fick har föras mot utgången. Han måste själv ha tyckt att vi var fruktansvärt orättvisa.

Idag har vi dock klarat oss utan något större missöde, om man inte räknar enkronan i VCRn. Och vi dagens besök hos föräldrarna hade jag turen att hitta just den bok jag letade efter, Och bergen svarade av Khaled Hosseini, som är aktuell hos Bokfikarna just nu.

12 mars 2014

Att känna tacksamhet

Det börjar bli en trend att vakna flera timmar tidigare än jag behöver för att hinna till förskolan, jobbet, etc. Även lillprinsen har idag "smittats" av min morgonpigghet (nåja, pigg och pigg) och hasar sig i skrivande stund fram på en 60 år gammal häst. Jag fortsätter i samma andra som det tidigare inlägget och är glad över att få dessa morgontimmar. Jag är trött men samtidigt fylld av energi efter gårkvällen, som jag och liten spenderade med en väninna, och åt på restaurang med solnedgången utanför fönstret. I och för sig tog maten tid att få men när den väl kom var den god, pizza med delikatesser som rökt mozarella och semitorkade tomater.

Ännu en solig dag väntar utanför fönstret, gräset är krispigt av nattens kyla och det lär nog bli till att ta på sig halsduk innan cykelfärden. Kallt eller ej, solljuset förändrar allt och tvingar en ur vinterdvalan. Kanske är det också solen som gör att jag denna morgon känner mig tacksam, så tacksam att det är på plats med en liten tacksamhetslista.

Jag är tacksam för att varje morgon få vakna bredvid en varm liten kille (nyvaknad bebis/lillkille slår det mesta), att jag har min fina familj runt mig och att vi trots motgångar finner styrka att gå vidare, liksom vår fina familj i Marocko som ständigt visar värme och omtanke, att jag har fina vänner och arbetskamrater som står för goda tankar och värden (inte minst i en tid som denna när rasism verkar bli mer påtagligt i vårt samhälle). Att ha alla dessa vackra människor i min omgivning är otroligt värdefullt för mig.

8 mars 2014

Morgonstund har guld i mund

När jag vaknade halv sju i morse blev jag först irriterad. Irriterad över att jag inte kunde "få" sova till åtta åtminstone, att det inte finns något på teve, att ingen annan är vaken, att det är länge till frukost (eftersom ingen annan är vaken), etc. och inte minst att jag kommer stupa i säng klockan nio ikväll igen.

Men sen vände det och jag insåg att det inte finns något att vara irriterad över. Snarare är det är väl underbart att kroppen känner sig utvilad (även om sömnen sitter kvar i knopp och ögon), att vakna utan väckarklocka till dagsljus, att få ha de där tidiga morgontimmarna för mig själv när alla andra sover. Så istället för att sura sitter jag nu här, med en kopp kaffe (i och för sig från gårdagens termos, någon måtta får det vara på morgonaktiviteterna), bläddrar i Femina och Vi föräldrar, bloggar och funderar på livet.

De senaste två veckorna har varit tuffa med mycket sjukdomar, starka förskolebaciller såväl som sjukdom av mer livshotande karaktär. När man lever med sådan sjukdom tätt inpå vet man intellektuellt att det kan ta slut, men inombords är det ett totalt kaos när man tror att man närmar sig. De senaste dagarna visar dock på att vi kanske har fått lite mer tid till låns, så jag försöker landa i det och ta nya tag.

Med de senaste veckornas prövningar har jag tvingats ta ett steg från mitt vardagliga ekorrhjul. När lugnet nu börjar lägga sig väcks tankar om meningen med livet, i stort men också hur man tar vara på dagen. Jag inser att jag är fast i alldeles för många borden och måsten, som jag ger alldeles för mycket energi, och det är ett problem. Visst borde jag städa, tvätta, handla, etc. men jag måste jag inte lägga energi på att tänka på det annat än i stunden. Jag har en tendens att gå och stressa upp mig hela veckan för att jag ska få "schemat" att gå ihop. Men schemat är det jag själv som är upphovsman till, så då kan jag väl rimligen också justera det. Kanske är det så att jag upplever det som att ett städat hem och ren tvätt är det enda jag kan styra över. Ju mer kaos det blir omkring mig, desto större blir mitt behov att kontrollera dessa bitar.

Trots det kaos som nu råder kan jag därför stolt meddela att jag avstod från att tvätta igår. Det kliar lite i fingrarna att ta tag i det, men jag ska försöka hålla mig även idag. För faktum är att livet blir varken bättre eller sämre av att jag tvättar lakan idag, däremot skulle jag kunna få en rejäl energiinjektion av att vara ute i solen med mina nära och kära.

En stor nackdel med att fastna i borden och måsten är att jag lätt tappar den vardagliga livsglädjen, och allt känns plötsligt ganska så trist. Detta tror jag bara det finns en lösning på, och det är att själv ta tag i det. Det kan handla om de minsta justeringar i vardagen till vem jag omger mig av och ens tankemönster. Att sluta göra saker av ren vana och fundera över om och varför. Att stanna till vid lekplatsen på väg hem från förskolan istället för att rusa hem till hushållssysslorna, att stänga av teven när det ändå inte är något jag vill se och ta fram en bra bok, att hitta favoriträtter istället för att koka slentrianpasta, och inte minst att umgås och skratta. Kanske inte ett fulländat recept men väl något att utgå från i sökan efter mål och mening. Sen finns det även en mycket större diskussion om meningen med livet, men den kräver sin egen plats.

Med det sagt tror jag att jag ska återgå till soffhörnet, bläddra vidare i mina tidningar, se på Nyhetsmorgon (för nu har även de "vaknat") och ta vara på morgonstunden.

5 mars 2014

Sjukstuga

Med förskolan kom sjuktillfällena och jag har nu vabbat för första gången i mitt liv, troligtvis inte sista. Lillkillen har åkt på en rejäl infektion och ögoninflammation, och själv har jag vandrat från det ena sjukdomssymptomet till det andra. Mitt immunförsvar borde bli världsklass efter att ha tagit mig igenom allt detta (om jag lyckas utan att falla dit själv). Själv är jag otroligt trött och saknar helt lukt- och smaksinne. Utöver det är det tyvärr en del annat i livet som tar hårt på krafterna, men jag ska nog fasen komma igen, på bloggen såväl som i verkliga livet.