17 januari 2015

Mango- och ingefärsglacerad kycklingfilé med kvällens hjälte Pak Choi

Lördag dag och för en gång skull lyckades planen att få lillkillen att somna i bilen. Alltså ligger han nu och snusar lugnt, vilket kommer vara till stor fördel (hoppas jag) när vi om ett par timmar ska bort. Själv försöker jag få in allt på denna lilla egentid; lunch, TV, dator och vila, fast vi får väl se hur det går med det där sista.

Veckan har rullat på, det har varit mycket på jobbet och tagit lite tid att komma in i att räkna all mat i ProPoints. Trots lite höftande hit och dit, en lunch ute, kaffe med mycket mjölk och choklad (allt inom gränsen för dagens ProPoints) hoppas jag på acceptabla resultat nästa vecka. Ett stort plus hittills är att jag har gått ifrån vanliga mönster och testat lite nya produkter, varav några har varit en höjdare. Bland annat kan jag, för er som ännu inte har testat det, varmt rekommendera Wasa Delikatess Sesam och Pak Choi.

Möjligen har jag, utan vetskap om dess existens, ätit Pak Choi ute i något sammanhang. Dock var det första gången jag köpte hem den igår, och jag var nästintill lyrisk. Igår kokte/brynte jag skuren Pak Choi med salladslök och Sugar Snaps och serverade med kycklingfilé. Idag gjorde jag ungefär detsamma fast hade även i ett par färska champinjoner och blandade med pasta. Jag kommer garanterat köpa Pak Choi igen, och har du inte testat tidigare, rekommenderar jag dig att göra det.

Mango- och ingefärsglacerad kycklingfilé

Kycklingfiléerna läggs på bakplåtspapper i braspanna eller ugnsform, saltas och peppras, och ställs in i ugnen på 200 grader cirka 10 minuter. Medan kycklingen står i ugnen förbereds "såsen". Mängden är inte exakt, utan beroende på vad man gillar, men jag hade i en halv mango, någon tesked riven ingefära, en matsked kinesisk soja och lite örtbuljong utspedd i varmt vatten. Efter 10 minuter penslas kycklingen med "såsen" och ställs in den i ugnen igen ytterligare 10-15 minuter.

Serveras med tillbehör efter smak och tycke, exempelvis ris, klyftpotatis eller wokad Pak Choi och Sugar Snaps.

13 januari 2015

Hälsoresan

Jag skrev kort om två resor i det tidigare inlägget.

Den ena resan, som jag hoppas ska leda mig till ett hälsosammare liv, inleddes igår men påbörjades på allvar idag. Jag är numera en fullvärdig medlem i ViktVäktarna. Jag var på ett informationsmöte igår och gillar deras nya koncept, att man nu kan välja om man vill äta mer protein, kolhydrater, vegetariskt, feta produkter, etc. Själv tänker jag kanske byta ut matlagningsgrädden mot en något lättare variant, men än så länge är det standardmjölk som gäller i kaffet. Den är värd poängen! Jag känner också att jag vill hitta ett sätt som funkar för en lång tid framöver, helst resten av livet, och då måste jag kunna käka vanligt choklad och dricka fet mjölk.

För att vara helt ärlig är jag inte jätteintresserad av min vikt, även om ambitionen är att gå ner ca 15 kilo. Men jag har ingen brådska, mest av allt vill jag få lite mer kontroll på mina matintag och inte per automatik stoppa in en halv chokladkaka i munnen under bussturen hem från jobbet. Jag vill också få lite mer koll på vad som är fett, vad som mättar och inte minst få i mig mer frukt och grönt för att förhoppningsvis få mer energi.

Så välkomna att följa mig på min resa i hälsans tecken!

10 januari 2015

Resa

Jag har tagit de första stegen till två "resor" som jag hoppas klara av att genomföra 2015. Ingen av dem kräver någon direkt förflyttning geografisk, tveksamt om jag ens behöver lämna min stadsdel. Den ena är en inre resa och den andra en yttre. Båda syftar de till att må bättre; själsligt, emotionellt och fysiskt. Vilken resa är de mest nyfiken på, om någon?

6 januari 2015

Vad jag önskar jag hade gjort mer

Tidig morgon ropade lillkillen så mycket han orkade "mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma!!!" Innan jag hann in till honom kom han till mig, tog min slappa hand i sin lilla mjuka hand "mamma, äta. Kom!". Så vad gör man inte, annat än släpar sin trötta kropp ur sängen för att tillgodose den kurrande magen och de bedjande ögonen. Detta lilla barn, som får mig att gnugga ögonen och slita håret fyller mitt hjärta med så mycket kärlek. Jag undrar hur många timmar utan honom som hade krävts för att sakna honom. Troligen inte en endaste.

De senaste dagarna har varit intensiva, tanke- och känslomässigt. Efter en lång period när jag har haft skygglapparna på och inte orkat tänka på meningen med allt har jag nu försökt att uppmuntra och tvinga mig själv att möta människor som mer aktivt har arbetat med sin övertygelse. Jag hoppas på så sätt kunna lära mig mer om mig själv och förhoppningsvis finna rätt väg för mig, men resan är bara påbörjad. 

I söndags hade en fin kväll tillsammans med en kär vän som väckte en del nya tankar hos mig, och igår träffade jag en ny bekantskap. Däremellan har jag läst en del och hört om andras resor. Fragment som har väckt tankar och bekräftat sådant som jag redan trodde mig veta samlas för att förhoppningsvis skapa en helhet. Ett av dessa fragment handlar om hur lätt det är att förlora sig i vardagen, och tappa greppet om de större frågorna i ett virrvarr av dieter, skönhetstips och shopping. Det finns ständigt något att sysselsätta sig med så man slipper tänka. Däri ligger första utmaningen!

Jag hittade en lista inne hos Maria som bloggar på Creative and beautiful mess om året som gick och året som kommer. Jag har tagit  mig friheten att välja ut några av frågorna och fokusera på för att ge mig själv någon form av plattform att utgå från för framtiden.

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förrut/genomdrev du några stora förändringar? Nej, tyvärr måste jag nog säga. Som jag skrev häromdagen så funderade jag under första delen av 2014 på många av de frågor som jag funderar på nu. Dock slutade det med det och jag flöt med i livet, dag för dag.
Vad önskar du att du gjort mer? Känt tacksamhet och visat kärlek.
Vad önskar du att du gjort mindre? Lagt energi på småsaker och följt invanda mönster utan att reflektera om mening och mål.
Var du gladare eller mer ledsen det här året jämförs med andra år? Mer ledsen. 2014 var ett svårt år med sjukdom och så småningom död. Det vände upp och ner på allt, och lämnade ett tomrum och en saknad som jag tror alltid kommer finnas i mig.
Högsta önskan just nu? Att jag har styrkan och orken att fundera på hur jag vill leva och så småningom också våga leva så.
Vad tänker du göra annorlunda 2015? Försöka arbeta aktivt med att söka, läsa, känna, förändra och framförallt vara ödmjuk och känna tacksamhet. 

5 januari 2015

Sett och hört som skrämmer

Inom loppet av en vecka har jag sett och hört åtminstone tre saker i vårt samhälle som skrämmer mig. Jag ska inte påstå att det är en sanning för alla som lever i Sverige, långt därifrån, men jag känner att det är tillräckligt förekommande för att jag måste ta avstånd.

Nyårsdag var jag med familjen på café. Det var nog det enda som var öppet i den staden och besökarna var många. När vi var nära klara kom två flickor och satte sig vid ett bord vid sin mamma. Mamman såg jag inte, då hon antagligen stod i kö för att beställa, men flickorna var uppskattningsvis i 5- och 7-årsåldern. Vår lillkille blev såklart nyfiken, för när han ser barn vill han bekanta sig. Han närmar sig deras bord med sina stora nyfikna ögon och ett leende på läpparna. Den lilla tjejen möter honom med en blick av avsmak som om hon tänker "vem är du att närma dig oss, vi känner inte dig". Där och då reagerade jag på hennes uttryck, men eftersom lillkillen inte verkade ta illa vid sig lät jag det bero. Maken kommenterade det och jag konstaterade att jag inte var förvånad, eftersom jag så ofta sett vuxna bete sig likadant mot främlingar. Men nu i efterhand känner jag en ilska som bubblar inombords. Vad är det vi lär våra barn genom detta beteende, att inte sätta oss bredvid främmande människor på bussen, inte hälsa på våra grannar, etcetera? Jag vill inte leva in ett samhälle där en främling bemöts med misstankar och avsmak.

På bussen till jobbet en morgonen kunde jag inte undgå att lyssna på två bekanta som satt och pratade. De pratade om julen, familjen, barn och barnbarn. Kvinnan frågande mannen om de hade fått några barnbarn, varpå han svarade att nej inte ännu. Därpå följde en diskussion om att han och hans fru hade diskuterade det, men att de inte ville fråga dottern eftersom det inte ville att hon skulle känna press. Tänk om dottern hade försökt och inte kunde, och så vidare. Jag tycker såklart inte heller man ska tjata och pressa någon att skaffa barn, men varför ska man inte kunna prata om det? Är det så hemskt att fråga sin dottern om hon/de funderar på barn? Vill man inte veta sådant som förälder? Och om de inte kan få barn, vore det då inte positivt att visa att man finns där som ett stöd och öppna upp för att prata om det? Jag vill ha en relation till mitt/mina barn där vi kan prata om sådant som verkligen har betydelse; liv och död, hopp och tro såväl som de vardagliga sakerna.

Igår var jag och sonen som hastigast på kyrkogården. Det var första gången sedan strax efter begravningen och vi var där en väldigt kort tid. Kanske återkommer jag i ett annat sammanhang till känslan av besöket, men just nu är det en annan sak jag vill förmedla. På vägen passerade jag ett äldreboende, det var strax innan lunch, och solen sken. I burspråket satt de äldre kvinnorna uppradade, med filtar om benen, utplacerade för dagens höjdpunkt, att sitta och stirra ut på en gata där jag kanske var den enda som passerade denna lunchtimme. Tomheten i deras ögon skar rakt in i hjärtat. Var fanns familjen? Var fanns hoppet om att det kommer något bättre när detta lidande tar slut? Jag vill inte sluta mitt liv ensam, tom och uppgiven, stirrandes ut genom ett fönster på en tom gata. (För den som må ha invändringar så kan det vara så att de inte kände sig ensamma och uppgivna, men budskapet till mig var tydligt.)

4 januari 2015

Skratt förlänger livet

Jag kastar in ett kort inlägg till för ett lätta upp stämningen efter årets första inlägg.

Detta lilla lamm får lillprinsen att skratta högt, och inget värmer ett mammahjärta så som när ens barn skrattar innerligt. Låt mig därför få presentera Timmy!

På stapplande steg

Efter tre kvartal av att varken skriva eller, med få undantag, läsa bloggar saknar jag denna gemenskap. Sedan jag började bekanta mig med bloggvärlden 2007 har dock de flesta bloggarna jag då följde hunnit stängas ner. En del har börjat om på ny plats, men flera har försvunnit. Kanske kom livet "där ute" emellan, eller hade bloggandet gjort sitt för dessa personer.

Så trodde jag det var för mig med, men just nu känner jag en stor lust att skriva, och kanske framförallt läsa. Hade jag haft kvar alla inlägg sedan 2007 tror jag att jag hade sett ett mönster av att denna lust växer sig som starkast just efter jul- och nyårshelgerna. Kanske är det ledighet som gör att jag efter ett tag känner mig understimulerad, eller så är det att högtiderna i sig alltid får mig att fundera på meningen med livet.

Jag tror att det är bra att fundera på meningen med livet och tänka på sådant som är större än du och jag, men det sorgliga är att jag trots återkommande funderingar inte tycks komma längre. Jag vill inte sitta med samma funderingar, och känna att jag borde ha agerat, när livet närmar sig sitt slut.

Detta om något har 2014 lärt mig, ett år som går till historian som det hittills värsta i mitt liv. Redan i början av året fick vi se döden i vitögat då en livshotande sjukdom hotade att ta pappa från oss. Pappa repade sig dock och vi fick ett antal fina månader tillsammans då han efter bästa förmåga lekte med sin älskade marockanske prins och kämpade för att hålla modet uppe hos oss alla. Han orkade fram till augusti, sen tog det slut. Allt!

Oftast rullar livet på, då känslorna läggs åt sidan för att det smärtar för mycket att ta till sig verkligheten. När den gör sig påmind gör det så otroligt ont att jag stundtals faller samman, gråter tills ögonen inte klarar med, vill slita hjärtat ur kroppen och eliminera varje känslonerv i kroppen. Men då ser jag på sonen och känner en otrolig tacksamhet för att han finns i mitt liv, detta lilla fina barn som lägger sina tunna små armar om min hals för att trösta mig. För honom reser jag mig och för honom kommer jag att kämpa vidare, tills min dag är kommen.

14 april 2014

Ugnspannkaka

Jag har testat några varianter av ugnspannkaka och idag lyckades jag få till en både matig och smakrik. Eftersom vi inte äter fläskkött är bacon inte ett alternativ, men en helt naturell pannkaka tycker jag blir lite väl tamt. Idag gjordes istället ugnspannkakan på riven potatis, riven morot och smeten på ägg, mjöl, mjölk och keso.

Bryn lite smör i en ugnsform, lägg i potatis och morot och häll över smeten. Grädda i ugnen cirka 30 minuter på 225 grader.

Jag tyckte det blev gott och lillkillen åt med god aptit med ett extra sug efter lingon. Till nästa gång tror jag att jag helt ersätter mjölk och mjöl helt med keso och kanske tillsätter lite purjolök.